Ärade domstol!
Jag har aldrig tänkt att göra arbetsvägran. Jag har aldrig tänkt skada min arbetsgivare. Från arton års ålder arbetar jag och har inte ännu tänkt att leva utan arbete. Med arbete menar jag den meningsfulla sysselsättningen som resulterar i nya saker eller något nytta för samhället. När jag inte fick några arbetsuppgifter hittade jag alltid arbete själv, som tillexempel matematikundervisningen på Internet. Jag lade upp några hundra matematiska sidor som besöks av flera hundratusen årligen. Nästan dagligen får jag brev eller inlägg i min gästbok av besökare som tackar för mitt nedlagda arbete. På grund av detta betraktar jag anklagelsen om arbetsvägran inte bara som oriktig, utan även som kränkande.
Jag har inte fått några arbetsuppgifter sedan 1998 av min arbetsgivare, och jag har inte fått någon arbetsplats där jag skulle befinna mig. Därför kunde jag aldrig motbevisa anklagelsen om arbetsvägran och påståendet att jag inte vill arbete som lärare. Sedan hösten 2001, när jag avvisade att säga upp mig mot avgångsvederlag anklagades jag med arbetsvägran jämt och den angavs som orsak för min uppsägning den 29 maj 2002.
Jag har inte fått några arbetsuppgifter sedan 1998 och arbetsgivaren, Solna kommun motiverade det hos Tingsrätten med att de hade svårt att placera mig till lämpliga arbeten och att jag avvisade alla arbeten som jag blev erbjuden. Att inte ge arbetsuppgifter över huvudtaget och samtidigt säga att jag skulle avvisa arbete motsäger varandra. Antingen var min personlighet orsaken till att jag inte fått några arbetsuppgifter eller att det inte fanns lämpliga arbete. Inga av de är riktiga. Sedan 1998 och fram tills idag finns det flera lärartjänster som är tillsätta med outbildade och obehöriga lärare. Kommunen hade outnyttjade resurser och var tvungen att återbetala tre miljoner av de s.k. Wernerssonpengarna. Jag har aldrig blivit erbjuden något arbete och om jag verkligen hade avvisat något arbete, skulle arbetsgivaren kunnat säga upp mig långt tidigare. Sanningen är att efter mitt tillfrisknande av de tre operationerna i foten (1997) fick jag ständigt press att säga upp mig mot avgångsvederlag.
Jag vet att jag inte är den idealiska arbetskraften, jag är nästan 60 år, jag är invandrare och har ett visst handikapp i foten. Samtidig har Solna kommun de minst antal anställda i förhållande till invånarantal av alla kommuner i Sverige och för att nå denna position behövde de säga upp mig, eller uppmuntra mig att säga upp mig liksom som hundratals andra i kommunen.
Med tanke på min ålder, min bakgrund och med min fotskada hade jag en mycket dålig prognos att få ett nytt arbete så vägrade jag att säga upp mig. Då planerade och arrangerade arbetsgivarens tjänstemän två företeelser för att ge grund för min uppsägning, nämligen:
1) olovlig frånvaron och
2) arbetsvägran.
Jag anklagades för olovlig frånvaro i handlingarna om disciplin åtgärd (akt bilagor 39 och 40) och påstods att det var avtalat att jag skulle börja arbeta 2002-01-01 resp. 2002-01-07. För att kunna styrka "den olovliga frånvaron" trots att jag accepterade tjänsten behövdes min vidimering på MBL-protokollet. Min vägran att skriva under en drygt månad tidigare daterat protokoll (akt bilaga 13) kallades "arbetsvägran".
Jag har inte fått något arbete och för att arbetsgivaren skulle hitta någon grund för att anklaga mig för arbetsvägran kallades jag till flera möten. Alla dessa kallelser var i form av e-brev och skickades alltid dagen innan, troligen för att göra allt för att bli grund för min uppsägande vid en eventuell frånvaro. (akt bilagor 34, 35, 36, 37 och 38).
Det är sant att jag vägrade säga upp mig och att jag uttryckligen har sagt och skrivit ner att jag inte vill komma till MBL-förhandlingsmötena. Jag trodde att jag hade rätt (enligt 16§ av MBL) att frånträda förhandlingen. I mitt brev, den 21 januari 2002 (akt bilaga 15) skrev jag entydigt att jag väntar besked från arbetsgivaren och att jag vill träffa en sådan chef vid mötet som skulle ge mig arbetsuppgifter.
En av de kallelse som skickades medveten försent innehöll "Kommer du inte till mötet betraktar vi det som arbetsvägran vilket kan leda till uppsägning". (Akt bilaga 36) Den här kallelsen fick jag efter att möten hade ägt rum, p.g.a. kabelfel hos min Internet-leverantör. Eftersom brevet innehöll ett löfte att de skulle göra ett arbetsschema för mig, som har aldrig blivit gjort, är jag säker på att brevets mening var enbart att hitta grund för min uppsägning.
Ärade Domstol!
I matematiken skulle detta brev kunna vara ett fullständigt bevis att de inte tänkt ge mig något arbete, annars kunde de skriva tillexempel: "Bruno! Du har fått tjänsten som du sökt, och vi gör ett arbetsschema för dig."
Arbetsgivaren skulle kunnat kontrollera mycket lätt det faktum att jag inte fått denna kallelse i tid, men de valde att säga upp mig eftersom det var deras mål.
Att jag avvisade tjänstgöringen vid Tallbackaskolan saknar totalt verklighetsgrund. Jag sökte tjänst där och överlämnade min skriftliga ansökningshandling till rektorn den 17 december 2001 (akt bilaga 14) och kopian av ansökan den 28 januari 2002 (akt bilaga 16) och flera tillfällen efteråt (akt bilaga 24 och 26).
Ärade domstol!
Den hela "arbetsvägran historien" var arrangerad. Att tillsätta eller beordra någon till arbete är inte något MBL ärende. Ingen har beordrat mig till något arbete. Ingen har besvarat mina ansökningshandlingar till tjänsterna.
Jag begärde arbete även under uppsägningstiden. I motsats till vad som står i Tingsrättens dom var jag hindrad att utföra arbetsuppgifter för kommunens räkning eftersom i dagens skolor är alla lokaler låsta med nyckel (i Tallbackaskolan även toaletter) och jag har inga nycklar eller behörighet att skaffa nycklar.
Bruno Kevius